Sandra Skoric

Paranoia är när någon kanske säger någonting bra till dig och så säger du tack men det ända du tänker på är: Menade han/hon verkligen det eller var det bara sarkastiskt?

Många har den här paranoia ''sjukdomen'' vilket inte är en sjukdom.

Jag är en av de.

Jag är den som tänker på sånt som egentligen inte är.

När någon ger mig komplimanger säger jag tack men tänker i mig, menade personen verkligen det eller tänk om den bara sa så för att vara snäll.

Det gäller inte bara komplinager utan allmänt. Kanske om du sitter med ett gäng och plötsligt ploppar det upp i ditt huvud: vill de att jag är med de? de kanske inte vill att jag sitter med de? ska jag gå? eller ska jag stanna?

Sen kan man känna sig utfryst ibland. Inte mobbad, men att man känner att man inte passar in när en disskussion startas kanske.

Du kan sitta med dina vänner, men du känner hur då driver och dissar dig (på skoj) men ändå så skrattar du samtidigt som du tänker skojjade de verkligen eller menade de kanske allvar?

När alla börjar skratta så har du en känsla av att de skrattar åt dig och inte med dig, då tappar man lusten, och ville inte skratta med de.

Samma saker an det vara hemma, om ni är flera syskon har ni kanske känt någon gång att föräldrarna dras mer till det andra barnet.

Självklart tänker man direkt, vadå älskar de honom/henne mer än mig?

han/hon är hennes favoritbarn.

Eller om alla sätter sig i vardagsrummet och tittar på film men ingen ropar det andra barnet, som om han/hon inte ens existerar.

De har glömt bort att hon/han sitter själv i rummet och har tråkigt och känner sig ensam eftersom att de sitter tillsammans tittar på film medans de skrattar.

Livet är håårt ibland och det gäller att bita ihop och ta sin plats i världen.

Låt ingen sänka dig, du är den du är och folk ska älska dig för det inte för att du är någon du inte är.