Sandra Skoric

Det kommer bli ett ganska långt inlägg tror jag, om ni orkar så läser ni om inte så gör ni inte det ;)

Jag vill börja med att säga att alla har rätt till sina åsikter och alla har sin syn på livet och nu ska jag visa er min syn och mina åsikter.

Ni har säkert hört den här meningen ofta: ''Dom inte mig innan du har gått i samma skor som jag har''.
Jag älskar den meningen och jag tycker det är helt rätt. Ingen här i världen vet vad du har gått igenom, om du har haft det svårt eller lätt i livet därför ska ingen kunna döma dig.
Jag tror på Gud, jag är orthodox och älskar Jesus mer än allt annat i denna värld.
Och jag tycker att Han är den enda som ska kunna döma en för allt gott och ont du har gjort.
Gud, ingen annan.
Jag kan ta mig själv som ett exempel. Visst jag har haft svåra tider i livet, jag kan inte säga att jag har haft det värst när jag vet att det finns folk där ute som har haft det mycket värre än vad jag någonsin kommer att ha. Men självklart har alla det olika svårt i livet. Jag var en jättekänslig person. Jag kunde börja gråta för minsta lilla.
Många gånger tror du att vissa vänner är dina äkta men så fort du vänder ryggen hugger dem dig. Alla har gått igenom det där nångång i sitt liv. Vissa en gång och visa flera gånger. Men det alla kommer inse så småningom är att det alltid kommer att finnas sådana människor. Vissa kanske redan har insett det, jag insåg det för länge sen.
Jag sitter absolut inte och anklagar över att vissa snackar skit hela tiden och jag är den gulliga som inte gör det, för det är en lögn.
Jag har snackat skit, det har vi alla gjort nångång i livet. Men med tiden så fattar man att skitsnack är barngrejer som ingen mår bra utav. Varken den som har snackat eller personen man har snackat om. Personen du har snackat bakom ryggen om kanske sitter hemma och mår dåligt och tar åt sig av skitsaker som en människa har sagt, som säkert inte ens är sant. Och personen som har snackat sitter och skyddar sig själv och säger att  den inte har gjort någonting när den själv vet att den har. Så istället för att skydda sig för nånting man vet att man har gjort kan man skydda sig själv för något man vet att man inte har gjort. Jag slutade med såna barnfasoner i typ 5-6.an.
Men det jag tycker att alla som har råkat ut för det här ska göra är att tacka alla som har huggit er i ryggen.
Det har jag gjort, jag tackar er så jävla mycket än en gång för att ni har gått bakom ryggen på mig.
För utan er skulle jag inte vara den jag är idag. Jag skulle fortfarande vara den känsliga tjejen som kan gråta för minsta lilla. Men tack vare er hjälp så står jag här idag, på denna jord starkare än någonsin. Om någon pratar bakom ryggen på mig skrattar jag bara och säger de har inte växt upp än.
Dessutom har de visat er att det alltid kommer att finnas såna som pratar om en bakom ryggen. Det spelar ingen roll hur gammal man är, det kommer ALLTID att finnas. I grundskolan, i gymnasiet, i högskolan och på jobbet. Alltid och överallt. Men det enda ni behöver göra är att stå för det ni är och göra det ni är bra på och fullständigt skit i dem. För
det visar bara att ni har något som de inte har.
MEN!
Glöm inte det viktigaste här i livet.
Era nära och kära, för du kan tacka de som har gått bakom ryggen på dig miljontals gånger men det räcker inte till för hur mycket dina nära och kära har stått vid din sida.
Du vet att dina äkta vänner är de som finns där för dig oavsett vad, om det är bra eller dåligt. De som har stått ut med dig genom allt skit och stöttat dig. Det är dina äkta vänner. Men glöm inte att tacka din familj, som också har funnits där från att du föddes, det är dem som har stöttat dig mest här i livet. Mina föräldrar har funnits där för mig sen den 25 februari 1995 och de kommer att finnas där för mig tills jag eller dem tar våra sista andetag här i världen. Det vet jag.
De fick stå ut att se sin lilla flicka må dåligt i 1 och ett halvt år.
De fick se mig gråta dag in och dag ut för att folk i skolan hade rrampat på mig och sagt hora och en massa grejjer. Jag hade världens sämsta självförtroende och det gick mig på nerverna, så jag började banta vilket jag är glad över att jag gjorde men jag gick för långt. Lite grovt för långt och det är något jag ångrar. För jag har ingen kontroll, jag kan börja göra det igen och när jag väl har gått ner i vikt ser jag inte det, jag ser fortfarande min gamla kropp så jag fortsätter och det leder till att jag blir sjuk.
De krigade för att försöka få mig att må bra, jag fick tvingas att gå till skolan och jag gräta varje gång innan jag gick för att jag hatade det så mycket.
Jag kan inte ens tänka mig hur ont det måste ha gjort för dem att se ett liv de har skapat må dåligt. Hur ont dem måste ha haft i hjärtat och kroppen. För vad de än försökte så gick det inte. De kände sig värdelösa att vad dem än försökte göra så hjälpte det inte mig. Och jag ångrar ingenting mer än det för det är den känslan jag aldrig vill ha. Jag hatar mig själv för att jag fick de att må så, pågrund av vad? Av snorungar som jag knappt har kontakt med idag..
Mitt liv består av min familj som jag älskar oerhört mycket, det finns verkligen inga ord som kan beskriva min kärlek till de. Sen har jag få vänner som jag också älskar som jag redan har nämnt för de är nämligen min familj.!

Jag vet att jag inte säger det ofta men det är för att jag vet att ni redan vet att jag älskar er för mycket. Jag kan säga det eller skriva det men det betyder ingenting jämfört med hur mycket jag egentligen älskar er.
Ni är det jag lever för, anledningen till att jag andas.

Föralltid eran Sandra